Prinsens Minne
Jag hade inte planerat att springa så långt. Planen var att ställa upp i 1-milsracet men det blev en halvmara istället (2.1 mil). Prinsens Minne gick av stapeln i helgen och jag stapplade i mål efter dryga två timmars kämpande.
Dagen innan, på fredagen, hade vi en grillkväll med Reutmans och Yngnell/Sinkjaer med lite väl mycket lyxkorv (100% kött), öl och stänkare. Mådde dock som en prins när jag vaknade och hade inte förväntat mej nåt annat heller, för den delen. Tvivlar på att fredagen hade någon speciell inverkan på min prestation dagen därpå men inser ju samtidigt att det inte är så det normalt ska gå till.
Kl 11 stod jag, tillsammans med Anton, på startlinjen. En stjärna i kanten för Anton förresten, som mitt i veckan slängde Prinsens Minne-länken till mej via ICQ och frågade om jag skulle kuta. Först när han fick reda på att jag skulle det anmälde han sej, lagom otränad. Åtminstone var det vad han sa, men Anton är ju en mytoman så jag tar honom alltid med en nypa salt, nu för tiden. 
Jag hade planerat att ligga på ett tempo kring 5 – 5:30 minuter per kilometer första milen för att känna på banan och kroppen. Hade ju faktiskt aldrig i mitt liv sprungit så långt tidigare. Nu öppnade jag i Antons tempo (ca 4:30) och för övrigt större delen av löparna kring mej:s tempo också. Det kändes bra men efter dryga 500 meter bestämde jag mej för att följa mitt eget tempo och släppte iväg Anton.
Första milen gick enligt plan. Jag kände att jag hade bra med krafter och jag hade följt mitt eget tempo. Sprang ensam lite för länge och bestämde mej för att öka takten för att komma ikapp ett gäng på 3 löpare. I deras rygg la jag mej i dryga 3 km. Gick sedan upp och hjälpte till att dra i 2 km och någon löpare släppte.
Sen kom tröttheten i höfter, knän, vader och fötter. Kroppen var helt enkelt inte van vid dessa distanser och resten av loppet (dryga 6-7 km) var en ren viljeinsats. Visste att ett stopp förmodligen hade fått mej att bli gående med blytunga, blodfyllda ben. Det gällde att hänga i. Därför var depåerna på slutet både välkomna och farliga. Det gällde ju att fylla på med energi och vätska men eftersom plastmuggarna inte gick att klämma ihop kunde man inte ta in det springandes utan var tvungen att sänka tempot och till och med gå. Kände att jag blev yr när jag saktade ner så och benen blev genast tunga, så jag slukade lite väl fort och sprang vidare.
Sista kilometern kändes overklig. Kunde inte fatta hur jag orkat, men satte ändå in en liten minispurt (ökade tempot från 5:45 till 5:00 minuter per kilometer . Sluttiden stannade vid 2:02:46. Hade hoppats komma in på under 2:10, så jag var nöjd.
När jag kom i mål möttes jag av släkt och vänner men var ett socialt missfoster. Sjuuuukt trött och sleten. Men stolt. Kul var det. Fick blodad tand. Göteborgsvarvet, here we come och då ska jag vara bättre förberedd.
Sedan loppet har jag stapplat omkring här hemma som en gammal gubbe med värkande höfter och ben. Men det är verkligen på bättringsvägen nu och i veckan blir det till att ta dra ut i spåren igen.
Foton kommer inom kort.
Imponerande! Två mil är långt, skulle nog själv stupat efter 5km..